The botten is nådd
Jag är nere i en rejäl svacka just nu. Livet är tufft och jag är glad och ledsen om vartannat. Allt är stressigt och det påverkar också. Det är så sjukt mycket med balen och studenten nu och jag har tonvis med plugg och rester kvar att göra innan vi slutar. Dessutom, som grädde på det jävla moset, har jag världens jävla kärlekstrassel. Olyckligt kär med andra ord...
Jag undrar om man kan komma närmare botten än vad jag är nu!? Det kan man säkert. Men det känns förjävligt just nu och jag vill helst komma upp från botten. Jag ska ju ta studenten och gå på bal. Jag vill vara glad. Jag vill att det här ska bli en period i mitt liv där jag är glad och mår bra..
Det värsta är nog att jag känner mig så förbanant oduglig och värdelös hela tiden..
Svårt
Det här är mycket jobbigare och tuffare än vad jag hade trott att det skulle bli. Jag trodde från början att det var något som skulle gå över. Men tydligen inte! Det känns som att jag nyss gått igenom en sån här period och det känns smärtsamt att troligtvis få behöva gå igenom det igen.
Jag borde bara prata med någon men eftersom jag vet hur det gick sist jag gjorde det så vågar jag inte. Jag är rädd att förlora allt istället då. Jag hatar känslan av att "tävla" om något man aldrig kan få. Allt det här är egentligen som att ge ett barn en leksak i 10 sekunder för att sedan ta ifrån den. Men jag antar att jag måste nöja mig med det här. Det här eller inget!
Jag önskar bara att det kunde funka. Att det kunde bli som jag vill.
Det blev ett litet skriva-av-sig-inlägg det här. Ni får ursäkta att det kanske är lite otydligt och konstigt men tanken med det är inte att ni ska förstå. Det är bara för att jag ska få skriva av mig och skriva vad jag känner och då blir det inte alltid så tydligt..
När är det min tur?
Allt är så rörigt. Jag vet inte vad jag känner, vad jag vill eller vad jag tycker. Eller förresten, jag vet exakt vad jag vill! Men det går allafall alltid åt helvete. Önskar bara att det någon gång kunde bli som jag vill. Tankarna bara snurrar i mitt huvud. Det är så fruktansvärt jobbigt :(
Jag känner mig oduglig och värdelös.
När är det min tur att vara lycklig?
